lycka

Ibland slår det mig att jag är ju bra lycklig som får göra det här. Mest är det när man får sjunga, spela och lyssna på musik som bara går rakt in i hjärtat som man känner att man har det himla bra alltså som fåt vara här och uppleva allt det här.
Igår skedde det, och det var när jag var på en fantastisk pianokonsert med Stefan Arnold, som spelade så det värkte till i hjärtat ungefär (klyschigt värre, men jag lovar ni skulle förstå vad jag menar om ni var där ;))
Och så hände det i dag med då jag övade ett av mina finaste stycken, Stabat Mater av Pergolesi, med Julia, en tjej med altröst som är superduktig.
Jag har lyssnat på Stabat Mater sen jag började sjunga i Voces Maria, kören i Domkyrkan, och kan bara inte få nog av det, det är så vackert. Det är så himla fint, så många dissonanser som ligger och gnager mot varandra och löses upp så snyggt, och så mycket allvar och mörker på något vis.
Nästa tisdag, om exakt en vecka sjunger jag och Julia den på en konsert här på skolan, det blir hur roligt som helst. Vi ska sjunga dels den här satsen som är den första och även den femte satsen, som även den är fin. Där har vi också en varsin kort solodel innan duetten börjar.

 

Det här är den första satsen i en version med en countertenor, alltså en väldigt hög tenor (en man som sjunger väldigt ljust med andra ord) och den underbara bästa Barbara Bonney som är en stor förebild för mig. Försökte hitta en version som var lika bra med två kvinnor, men ingen gör sopranslingan så snyggt som Barbara Bonney tycker jag, så det fick bli denna.